”Kvinnor, våga testa att bli asfaltläggare!”

Ständigt olika arbetsplatser och ingen dag är den andra lik. Omväxlingen, lagandan och friheten i att få arbeta utomhus är det som gör att 26-åriga Satu Iivari trivs så bra på Peab Asfalt. Så gott som alla asfaltläggare är män och Satu Iivari önskar sig fler kvinnliga kollegor. Hennes uppmaning lyder: – Var inte rädd för att testa. Våga sök!

När intervjun görs har hon ett uppdrag i Köping, och annars alternerar hon mellan Karlskoga, Nora och Degerfors i en vid cirkel kring Örebroområdet där hon också själv bor. Satu Iivari har arbetat som asfaltläggare i tre år och uppskattar att få jobba handfast praktiskt och samtidigt tänka ut fungerande strategier för att slutresultatet ska bli så bra gjort som möjligt.

– Man måste jobba smart och låta maskinerna dra det tunga lasset, säger hon. Det handlar inte alls bara om fysisk styrka, och de muskler man behöver använda mest bygger man snabbt upp.

På gymnasiet gick hon ett bygg- och anläggningsinriktat program och det var under en praktikperiod som hon upptäckte att asfaltarbetet passade henne bäst. Efter skolan blev det en del andra påhugg innan hon av en tillfällighet stötte på sin tidigare praktikkontakt och hamnade i en snabb rekryteringsprocess.

– Jag gillar att det händer olika saker, det blir aldrig enahanda. Och man behöver inte ta i fysiskt hela tiden.

På branschspråk jobbar hon ”på plattan” vilket innebär att reglera höjd och bredd på asfalten, och se till att kanterna fylls ut och blir snygga.

Att arbeta i trafikerad miljö innebär förstås att hon måste ha fullt fokus på säkerheten.

– Jag tänker hela tiden på den osäkra miljön och kollar ofta över axeln. Tyvärr är många bilister alldeles för nonchalanta och ska bara fram. Men så finns det guldkorn också, de som saktar in och passerar oss med stor försiktighet. Då blir man faktiskt glad även om de dessvärre är i minoritet.

Asfaltläggarna är ”tillsvidareanställda inom ett säsongsbetonat arbete” och jobbar intensivt under nio månader per år. Sedan kan de ta ut sina intjänade timmar under vinterledigheten som varar i tre månader, ungefär från januari–mars.

Då brukar Satu Iivari åka till sina släktingar i Finland, medan hennes kollegor kanske renoverar hus eller arbetar extra med att serva maskiner i verkstaden.

– Jag trivs jättebra och önskar mig bara några fler kvinnor här på jobbet. Det blir bättre stämning i laget med blandade grupper – det tycker alla.