”Ambulansen berömde kollegornas hantering”

Fredrik Wargclou är lokal krissamordnare (LKS) i Stockholmsområdet, en roll som innebär att man kan behöva släppa allt för att bege sig till en arbetsplats där en olycka skett. Det är en hatt han bär utöver sin roll som HR-generalist. När Joackim Lindahl var med om sin olycka var det Fredrik som aktiverades av Peabs krisjour och som direkt tog sikte på arbetsplatsen med uppgiften att fånga upp och stötta de kollegor som var med vid tidpunkten för olyckan.

Det var första gången sedan utbildningen till krissamordnare år 2017 som Fredrik Wargclou fick rycka ut vid en så allvarlig händelse. Krissamordnare är en frivillig roll som en medarbetare kan välja att ta på sig utöver sin ordinarie yrkesroll, och i uppgiften ingår det att snabbt kunna vara på plats där en olycka, eller annan allvarlig händelse, skett för att som medmänniska stötta arbetsplatsen just när krisen är som störst.

– Det är alltid särskilt tufft att åka ut till dem man känner och vet vilka de är, säger Fredrik.

Fredrik kom till arbetsplatsen tillsammans med sin LKS-kollega Sofia. Joackim var då redan på sjukhuset, men kvar var kollegorna som hört ropen på hjälp, lindat tryckförband och larmat 112.

– Åker man två personer så kan man hjälpas åt genom att ta olika roller. Tillsammans hade vi först samtal med dem som behövde det mest, och sedan samlade Sofia hela gruppen för samtal och information medan jag kontaktade anhöriga och andra som behövde veta vad som hänt.

Fredrik och arbetsplatsens skyddsombud åkte sedan tillsammans till sjukhuset där Joackim befann sig. Där mötte de honom i gott mod, trots att bara ett fåtal timmar passerat sedan olyckan.

– Det var skönt att se att han mådde bra under omständigheterna. Men vad ska man säga när man träffar någon som nyss varit med om något så allvarligt?

Morgonen efter olyckan samlade Fredrik och Sofia gruppen på arbetsplatsen på nytt för uppföljande samtal. Det är rutin. När den första chocken lagt sig kan andra känslor eller tankar uppstå. Därför behöver man också säkerställa att alla har någon att prata med även utanför arbetet.

– Framför allt undrade alla hur Joackim mådde, så det var ett bra tillfälle att kunna informera om vad både han och sjukhuset sagt så att alla fick korrekt information.

Trots att Joackims fingrar inte gick att rädda hade ambulanssjukvårdarna gett beröm över hur händelsen hanterats på plats.

– Ambulansen berömde kollegornas hantering av Joackim när olyckan skedde, de hade gjort allt rätt från första stund. Det visade för både dem och oss att den första hjälpen-utbildning vi erbjuder i Peab verkligen sitter i ryggmärgen. Vissa kan tycka att det är tjatigt när man behöver gå om den så ofta, men den här olyckan är verkligen ett exempel på hur viktiga utbildningarna är. Hela poängen är ju att det ska sitta i ryggmärgen när en krissituation uppstår där man behöver använda sina kunskaper.

Utbildningen i första hjälpen sker fysiskt och ska genomföras av alla inom Peab med en intervall om fem år.

– Sen vet man ju aldrig hur man själv eller någon annan agerar i kris, man kanske blir chockad eller är rädd för blod. Men genom att alla är utbildade kan man vara säker på att det alltid finns någon annan med samma kunskaper som har möjligheten att agera. Det är ju också kunskaper man har nytta av hela livet, även utanför arbetet, säger Fredrik.